MALMENS VÄG i Råne älvdal

Dundret Och utförsåkning år ju inte det första man tänker på när man hör MAMENS VÄG nämnas, men i dag kan man som turist starta med ett besök på DUNDRET och DUNDRET BODA BORG. När man har avverkat dessa äventyr fortsätter man resan längs leden som vi i dag kallar Malmens väg.

Den 1 april 1995 återinvigdes leden av Kungen och är härefter öppen för allmänheten.

Att färdas efter malmens väg är en kultur och historieresa som ger många upplevelser. Från fjällen i norr till kusten i söder eller tvärt om erbjuds du en rad av äventyr.

1745 när leden blev officiell för första gången färdades samerna med ren och akkja. I dag kan du välja vinterleden där du kan färdas med snöskoter, hundspann, skidor eller till och med ren och akkja. Du kan också välja att åka längs bilvägarna efter samma sträcka.

Malmtransporten

1745 blev malmtransporten industriell i Norrbotten. Samerna transporterade malmen från Gällivare efter denna led.

Det tog dem cirka fem dagar, en sträcka på 200 km.

Ner genom skogslandet fanns det våg- stationer dit samerna tog malmen. På våg- stationerna vägde man malmen och transporterna fortsatte till något av bruken vid kusten. Så småningom tog Degersels - bönderna över transporterna från våg- stationerna och körde malmen med häst och släde.

Upprustningen av transportleden

I RÅNE ÄLVDAL kan vi nu erbjudas en kulturhistorisk vinterled -MALMENS-VÄG. Den 1:a april 1995 återinvigdes leden som sagts och är därefter öppen för allmänheten.

Skoterklubbarna i älvdalen har med ett stort arbete gjort denna led framkomlig och attraktiv.

Vidare har föreningarna i de flesta byar och samhällen rustat upp, bygdegårdar där det på vissa ställen erbjuder mat, logi, wc och annan service.

Ha en angenäm resa efter malmens väg.

Spiken / Furudal

Meldercreutz anlade detta nybygge år 1768 som fungerade som omlastningsstation för malm. Hit fraktades malm med ren och akja av samerna och lastades om till hästtransport ner till bruken. Under 1800-talet fanns där ett gästgiveri som då hade ett slags spelverk som startades med femöringar - vår tids jukebox.

Spiken/ Furudal är idag en vildmarksanläggning som ägs av Bodens kommun och förvaltas av Malmens väg ek.för. Anläggningen ligger 3 mil upp efter Malmens väg från Gunnarsbyn vid Spikälven. Sommartid går det bilväg dit från Norriån.

Anläggningen består av nyuppförd huvudbyggnad med kök, storstuga samt boende för 10-15 personer.
Inom området finns det fd. bagarstuga med rum för stugvärd samt förråd, vedhus, lada, matkällare, tc, bastu, och vattenbrunn.
El saknas, fotogenlampor för belysning, gasol och ved för matlagning och värme.
Det finns väl utbyggda rid och vandringsleder, skoterleder, samt sjöar med inplanterad röding och öring i närområdet.

Spiken Furudal drivs idag av CreActive Adventure AB , som erbjuder uthyrning av anläggningen till privatpersoner, övernattning med helpension och boende kombinerat med äventyrsaktiviteter i Råne Älvdal.

För bokning information och priser kontakta:
CreActive Adventure AB, Överstbyn 234, 961 97 GUNNARSBYN
Tel: 070 - 207 37 51 E-mail: info@creactive-adventure.se

MELDERSTEIN

JONAS MELDERCREUTZ (1715-1785)

Jonas Meldercreutz, senare matematikprofessor, med hemstaden Uppsala, var personen som var väl känd i Norrbotten under perioden som betecknas som början av järnhanteringen.

Tillsammans med sin kollega, expeditionens deltagare baron Johan Cederström gjorde Meldercreutz många vandringar till fots i Lappland, till gränsfjällen och den norska kusten. Han blev redan då, vid sin första resa till Norrbotten, mycket imponerad av landskapets mineralframställning.

På 1730-talet upptäcktes i Gällivare-Malmberget den stora malmfyndighet som det än idag bryts järnmalm ifrån. Då erbjöd Abraham Steinholtz -patron till Kengis bruk - Meldercreutz att bli delintressent i exploateringen av de nyupptäckta malmfyndigheter nära Gällivare (det som idag är Malmberget). Meldercreutz accepterade.

Jonas Meldercreutz, Abraham Steinholtz och Carl Thingvall började på 1740-talet bygga upp ett järnbruk för att utvinna järnet från Malmberget. Som centrum för deras verksamhet valde de bruket som ligger drygt en mil nordväst om Råneå. Brukets namn fick de genom att slå samman de två namnen - Melder(creutz) och Stein(holtz) i ett namn - Melderstein. Där byggde man först ett stångjärnverk.

Några år senare sålde Steinholtz sin del till Meldercreutz vilken då blev ensam ägare till firman som växte snabbt och så småningom blev till ett jättestort egendoms komplex.

Men strax efter att Meldercreutz blev ensamägare insåg han att verksamheten inte var så lätt att driva. Det hade uppstått stora problem med arbetskraft och transport av malm från Gällivare. Varken bönderna eller samerna tyckte att arbetet var lönsamt och för att ordna sina problem, begärde han och fick tillstånd av myndigheterna att uppodla ödebygden mellan Luleå älv och Kalix älv, från Melderstein och 3 mil norrut från Gällivare.

Detta kallades för Meldersteinska odlingsdistriktet, 20 mil långt och 10-12 mil brett.

Nybyggare erbjuds odlingsmark och hus att bo i, om de utför arbete för Meldercreutz. Det var den tiden då många nybyggare kom till Norrland. Därför säger man att Meldercreutz hade en viktig roll för uppodling av Norrbotten.

Eftersom Meldercreutz var en ambitiös affärsman satte han sina spår överallt omkring Melderstein. Han satte igång nya verksamheter - det byggdes ett sågverk i Melderstein, och sedan även ett gevärsfaktori. I Niemisel byggdes manufaktursmedjan Fredrikafors, i Prästholmen en kvarn och i Strömsund ett varv och ett tegelbruk. Dessutom startade han tillsammans med några bönder från Råneå ett blästerverk vid Hasaforsen - där man framställde järn från myrmalm, som var Sveriges enda privilegierade myrblästverk.

Tyvärr så slog de flesta av hans projekt fel och under 1750 talet var han tvungen att söka lån från privatpersoner för att undgå utmätning.

1751 blev han matematikprofessor i Uppsala till 1772. Från 1745 blev han ledamot av Vetenskapliga Akademin. Vid sidan av hans intellektuella engagemang fortsätt han att driva bruk fram till sin död 1785.